Sara i Tanzania

jag har alltid varit lite elak mot elin när hon pratar om naturen o sagt att, du låter som din mamma(inte för att det är något fel alls på kicki, tvärtom, jag tycker väldigt mycket om kicki!) o skrattar åt henne. men något har hänt med mig, jag vet inte riktigt vad. kan de bero på att jag för en månads sen blev 21 o gammal.. eller nått annat. men jag kan gå runt o kolla på saker i naturen o bli glad, inte likt mig. jag drar mig väldigt mycket för att va i naturen, iaf skogar, hatar skogen! inte för att jag går runt i någon skog här.. skogen som finns är djungel o i djungeln vet ju alla att det finns djur. så dit vill jag inte gå. men något i naturen jag har blivit besatt av är berg. eller ja.. iaf mount meru. berget bakom huset, tanzanias näst högsta berg som jag ser näst intill varje dag. varje gång jag ser toppen på detta berg blir jag lycklig! det är så otroligt vackert. väldigt ofta är det moln som täcker toppen o då blir jag alltid lite ledsen. men när man ser de.. ojojoj vad vackert det är. ibland kan det oxå ligga lite snö på toppen. o då blir jag alltid så lycklig över att jag är här nere på lägre höjd o kan njuta av värmen o solen. o detta påpekar jag varje gång vi ser de för elin, hon är lite trött på mig o mitt tjat om berget(det är säkert ni oxå, men om ni kunde se det skulle ni oxå älskade). det finns två tillfällen då det är extra vackert, det ena är när solen går ner o dom sista strålarna reflekterar sig mot berget o himmlen är alldeles rosa runt omkring, det andra är när det är kolsvart ute o månen lyser upp de. o här kommer vi in på min andra grej jag har fastnat för, månen o stjärnorna. det finns så mycket stjärnor här nere. kanske finns lika många hemma utan att jag har lagt märke till de. men här nere ser jag dom verkligen inga lampor o hus som förstör, o månen lyser så starkt. man kan gå när det är mörkt(o här blir det mörk inga gatulampor här inte..) o se ändå för att månen lyser upp så mycket. det är häftigt tycker jag. jag tycker att min mor ska bli lite imponerad av mig, att jag kan va intresserad av något i naturen är som ett litet under nästan. trivs ju annars bäst i stan långt bort från djur(men giraffer skulle det gärna få finnas) o annat böss som möjligt.
jag tror jag ska försöka ta ett kort på berget för att ni ska få se det lite iaf. men det blir ju aldrig som i verkligheten. men försöka, det ska jag göra.